Ännu en snöig fredag!
Så går vi mot helg igen. A har haft lite feber under natten & vi har sovit uselt, men med lite kaffe i kroppen och vetskapen om att man förutom sömnbristen har det väldigt väldigt bra så ska nog den här fredagen bli en bra dag. Ibland får man verkligen stanna upp och vara tacksam. Träffade en tjej igårkväll som verkar ha varit med om allt hemskt man kan. Just nu cancer och starka mediciner. Känner mig fruktansvärt priviligerad då mitt största problem är min rädsla för att åka taxi hem själv på natten. Sista bussen skulle jag aldrig drömma om att ta. När jag väl kommer hem blir jag förbannad på mig själv över hur töntig jag blivit som gammal. Måste försöka bearbeta detta för det tar så otroligt mycket energi att tro att alla människor man inte känner är onda på kvällen och natten. Och att det fulkomligt vimlar av mördare och våldtäktsmän. Mördaren som bodde här i centrum sitter ju faktiskt inne så chansen att det finns någon mer här omkring borde ju statistiskt sett vara väldigt liten...
Gud så dyster det här blev..
Just nu: Bu, bä dubbelkvack dubbelkvack på tv:n å snart får vi tydligen oväntat besök, Sigge springer runt å ropar -DODDIS, DOODIS!! förstår inte varför :-) ( det är mormor som är på ingång...)
Stooor fredagagsKram!
Hej! Jag har också blivit sådär larvig med vissa saker, betyder det att man blivit gammal? känner mig som min mamma, orolig för precis allt. Nä man ska inte klaga på småsaker, har precis läst "När livet stannar" med Malin Sävstam, har du läst den? Vi har den som en grund i en hemtenta vi gör nu, hon förlorade två barn och sin man i tsunamin i Thailand, och man blir så förbannad när man går här och klagar över småsaker, men det är inte så lätt heller, har man inga stora problem så skapar man en massa små i stället. Oj vad mkt blaj det blev, vet inte om jag fick fram vad jag ville här...
Vad stora dina boys blivit, har Leon också blivit så stor? oj oj va tiden går. När man säger så känner man sig också gammal....
Kram på er
Jag tror det har med det o göra. När man var femton var man ju fullständigt orädd. Min mamma var också så fruktansvärt orolig för allt och jag skulle ALDRIG bli som hon...
Läste den förra våren, grät mig verkligen igenom den. Har aldrig gråtit så mycket till en bok. Tänkvärt, verkligen.
A du, Jag tittar på Leon o säger samma sak, är Sigge verkligen så där stor. En riktig liten pojke.
Skulle vara så kul att ses!
KRAM
